Som ett resultat av attacker som Google fått utstå i Kina, bland annat mot ett antal medborgarrättsaktivitsters Gmail-konton gick företaget igår ut med budskapet att de avser sluta filtrera sökresultaten i den kinesiska upplagan av sökmotorn. Goda nyheter!
Som bekant verkar Google efter mottot ”Don’t do evil” och det här är en handling som pekar mot att de faktiskt försöker.
Jag har varit försiktig i mina slutsatser runt Googles tidigare agerande i Kina. Å ena sidan är det förskräckligt att företaget går regeringens ärenden, å andra sidan har det varit viktigt att man funnits närvarande i landet över huvud taget. Det som är så glädjande i det aktuella beskedet är att det visar att Google faktiskt gjort allvar av sina löften (från 2006 då de lanserade sin söktjänst i Kina) att bevaka och följa läget i Kina och agera därefter.
Anledningen till detta blogginlägg är inte på något sätt allmännyttigt. Det är lika delar terapi som ett sätt för mig att binda mig till de regler som följer nedan. Jag tror och hoppas att det kommer att hjälpa mig att veta att inlägget finns där ute och att bryta mina löften mot mig själv kommer då att kännas värre än att bryta mer lösa åtaganden.
För ganska precis sex år sedan nu (januari 2004) inföll en viktig vändpunkt i mitt liv. Jag tog tag i mig själv och påbörjade en resa mot bättre hälsa, regelbunden träning och en inte alls lika katastrofal övervikt som innan. När jag för en kort tid sedan gjorde en ”top tre med 00-talet”-lista med min sambo så kom detta med på listan. Det blev nämligen en väldigt stor förändring för mig i mitt liv. Det är nog den prestation jag är mest stolt över och mitt liv hade nog varit helt annorlunda i dag om det inte vore för denna vändpunkt.
Under hela min uppväxt var jag överviktigt (även i grundskolan då jag idrottade ganska mycket) och under gymnasiet och de första åren på högskolan blev det bara värre. Många i min omgivning var oroliga för mig, även om det mest var min mor som gjorde påpekanden och uppmanade mig att söka läkarhjälp. Jag sjukdomsinsikt och kunskap, men inte motivationen att ta tag i problemet, jag hade på sätt och vis accepterat mig själv som den fete killen och hade inga problem med att hitta på ursäkter för varför det var okej att fortsätta som jag gjorde. Under hösten 2003 blev det värre. Jag började själv bli riktigt orolig över min hälsa. Flera gånger om dagen slog mitt hjärta dubbla slag och det hände till och med att jag tänkte den hypotetiska tanken att jag inte skulle vakna när jag väl somnat om natten. Så i januari 2004 bara hände det. Det var inte ett nyårslöfte, men det var precis efter nyår, alltså ganska precis sex år sedan, så när som på någon dag. Jag hoppade över en onyttig måltid och valde en lite nyttigare. Och sen fortsatte jag så. Jag köpte träningskort och läste på om näringslära. Började på spinning och lagade mat som innehöll grönsaker. Och så åt jag fruktansvärda mängder frukt.
Jag vet inte med säkerhet vad jag vägde när vändpunkten inträffade. Men kvalificerade gissningar och uträkningar baserade på efterföljande viktnedgång har lett mig fram till slutsatsen att jag antagligen vägde omkring 160-165 kilo. När våren kom vägde jag 130 och det bara fortsatte. Ett år senare fick det nästan plats två av mig i mina gamla kläder.
Skillnaden i mitt liv var enorm. Jag orkade mer, behövde inte sova halva dygnen, kände mig snyggare, var sjuk mer sällan (de dubbla hjärtslagen försvann nästan direkt) och fick både starkare självkänsla och bättre självförtroende. Jag blev helt enkelt en lyckligare människa!
Hösten 2004 flyttade jag till Uppsala. De goda vanorna fortsatte och förstärktes. Jag började träna på gym och så småningom hade jag skaffat mig (den nästan överdrivna) vanan att styrke träna 5-6 gånger per vecka. Jag nördade ner mig i träningsfysiologi och näringslära, började med kosttillskott och hobbyprofessionella träningsmetoder. Vid årsskiftet 2006/2007 vägde jag 95 kilo av mestadels muskler (och en hel del lös hud). Då hade jag alltså rasat ungefär 70 kilo på tre år och byggt om min kropp riktigt ordentligt.
Sedan dess har tyvärr trenden vänt en del. Jag höll ut i nästan två år till men med avtagande intensitet och nu när jag skriver detta har jag inte tränat ordentligt (mer än ett par gånger) på ungefär ett år. Jag flyttade från Uppsala, fick heltidsjobb och helt andra förutsättningar. Vanorna följde inte med. När jag idag ställer mig på vågen visar den 125 kilo och det är långt ifrån den andel muskler som jag hade velat. Med ökad inkomst har vanorna blivit sämre, mer god men onyttig mat och fler öl har det blivit. Men nu ska det bli ändring och det är därför jag skriver detta.
Förra gången baserades omvändningen till väldigt stor del på en uppsättning regler. Jag bestämde mig helt enkelt för vad som var okej att äta när och sedan följde jag dessa regler. Jag betraktar mig själv (fortfarande) som matmissbrukare, så regler som går ut på att göra saker ”med måtta” eller fungerar inte. Det är för enkelt att hitta ursäkter för varför ”just nu” är rätt tillfälle. Exempelvis var det precis nyligen jag lärde mig att det inte är lag på att hämta flera portioner från en buffé.
Jag har insett att min självkänsla, mitt självförtroende, min generella hälsa och känsla av tillfredsställelse med livet är ganska tätt kopplat till min fysiska form. Så jag har ingen anledning att skjuta på detta längre.
Mitt livs första nyårslöfte, som jag band mig till på nyårsafton men formulerar i text först nu, kommer här:
Anders regler för ett sundare liv under 2010
Mat och kost
Jag undviker snabba kolhydrater och livsmedel med hög fetthalt
Jag äter mycket grönsaker och hur mycket frukt jag vill
En buffé är inte till för att jag ska få äta valfri mängd, den är till för att jag ska kunna komponera min portion så att den passar mig bättre sett till smak och näringsinnehåll
Jag äter ofta men inte så mycket varje gång
Det är viktigt med proteiner
Jag kan använda näringstillskott under träningsintensiva perioder
Jag äter pommes frites en gång per kalendermånad
Det är okej att be om förändringar av restaurangrätter. Ett bra sätt är att be om sallad istället för potatis.
Snacks och godis
Jag äter inte godis
Bakverk är okej vid enstaka tillfällen, men inte på arbetstid om det inte skulle uppfattas som direkt olämpligt att tacka nej
Jag äter inte chips och inte ostbågar
Andra snacks är okej, men bara på fest; jag köper inte hem en vanlig dag
Popcorn är okej
Jag dricker inte läsk som innehåller socker om det inte är som ingrediens i en grogg eller drink
Glass är okej, men bara på fest; jag köper inte hem en vanlig dag. På sommaren äter jag maximalt en glass per dag.
Alkohol
Den dagen jag slutar dricka alkohol gör jag det av andra anledningar än att de innehåller kalorier. Den dagen har inte inträffat ännu och därför fortsätter jag dricka alkohol som tidigare.
Motion
Jag går till och från jobbet om inte väder eller tidsbrist hindrar mig
Jag väljer trapporna och inte hissen, hemma och på jobbet, om inte tidsbrist, utmattning eller bagage hindrar mig
Jag skapar ett program för styrketräning och följer det, en riktlinje är att ha ett tredelat program som löper veckovis
Jag uppmuntrar mig själv till ytterligare konditionsträning vid sidan om styrketräningen och kan kosta på mig kostnaden för enskilda pass av exempelvis simning, spinning eller badminton
Jag väljer att promenera för att färdas på i stadsmiljö om inte väder, avstånd eller tidsbrist hindrar mig
Tobak
Snus och cigaretter kostar mer än de smakar så de är inte lägre okej
Övriga regler
Jag får göra undantag från dessa regler vid följande tillfällen: veckan mellan jul och nyår och under midsommar samt när jag är utomlands. Undantagen ska kännas motiverade, annars är de att betrakta som regelbrott.
Reglerna kan komma att ändras under 2010. Då kommer jag att uppdatera detta blogginlägg.
När jag själv känner att jag brutit mot en regel ska jag tillkännage detta som en kommentar till detta blogginlägg
Den här bloggen har inte direkt varit ett under av aktivitet sedan den startades i början av 2009. Jag kommer att fortsätta att uppdatera den här bloggen ibland, men jag kommer att sluta ha dåligt samvete över att det sker så sällan. Jag ser wengelin.org mer som min samlingsplats på nätet. Här finns länkar till min närvaro på andra ställen på nätet (i listan till höger). Jag har inte haft för vana att löpande skriva om allt som intresserar mig och händer i mitt liv, det är helt enkelt inte ett format som passar mig särskilt bra.
Så jag provar något nytt! Tillsammans med Oliver Haraldson har jag lanserat Karatekoll.se, en blogg på svenska om GTD och personlig effektivitet. Med ett lite smalare tema med ett konkret syfte hoppas jag kunna hålla bloggandet levande. Så följ gärna Karatekoll.se. Varför inte prenumerera på RSS-flödet eller följa oss på Twitter.
För lite drygt två månader sedan bodde jag i Göteborg. För sex månader sedan trodde jag att jag skulle vara kvar där inom överskådlig framtid. Så hände något. Min flickvän (nuvarande sambo) erbjöds fast tjänst och vi frågade oss ”Var vill vi bo, egentligen?”. Fram tills dess var det så självklart, i Göteborg fanns en lägenhet och ett fast jobb. I Malmö fanns inget av det. Men när jobbet dök upp kom bostaden strax efter. Och jag kunde ju lika gärna gå som arbetssökande i Malmö som hon i Göteborg.
Jag trivs bra i Malmö. Det är en fin och livad stad. Människorna är sköna och det händer saker här hela tiden. Under den gångna sommaren har gratisevenemangen bokstavligen avlöst varandra. En känsla jag har, som jag inte kan befoga med argument är att invånarna här anstränger sig en smula med. Stockholm är ju Stockholm, det räcker väl? Och Göteborg har ju… Liseberg. Malmö har fått kämpa. Och gjort det bra. Här bubblar av aktivitet. Inte minst inom mina intresseområden: IT, media och kultur. Jag kommer nog att stanna här ett bra tag. Och den billiga och goda falafeln är bara en av många anledningar.
Och nej, jag fick inte betalt av Malmö stad för att skriva det här.
När detta skrivs var det nästan precis två månader sedan jag flyttade. Och tre veckor sedan jag började på mitt nya jobb på NetRelations. Jag borde ha skrivit tidigare. Men jag har bara inte kommit mig för. Semester och många trådar är mina ursäkter. Jag kommer att skriva mer om detta nya skede i mitt liv. Snart.
Helgen 29-30 maj i år träffade jag och min kollega Christian från Kodamera ett stort gäng entusiaster av webbpubliceringsverktyget Drupal på Drupalcamp Stockholm 09. Där föreläste vi på fredagen om när vi för Svenska internetportalers räkning gjorde det möjligt att administrera fler än 200 webbplatser i samma system, bland annat Uppsala.com.
Här nedan ser du videoinspelningen från föreläsningen. Mest spännande för den som är nyfken på Drupal.
Det är lite nervöst. På Twitter läser jag nämligen om en och annan misslyckad uppgradering. Men de flesta verkar gå bra. Cut, copy n’ paste, here I come!
Via Christian Engström, Pirate MEP elect hittar jag YouTube-klippet där ett antal ungdomar ställer frågor på scen till Henrik Pontén från Antipiratbyrån och Per Strömbäck från Dataspelsbranschen. Mina intryck är blandade. Så klart sympatiserar jag ideologiskt med kidsen som ställer frågorna eller visar sitt engagemang från publiken. Samtidigt är oddsen kanske inte helt rättvisa rent retoriskt. Hade jag varit Pontén hade jag kanske försökt en mer ödmjuk attityd. Han lär ju inte vara förvånad över de burop som mötte honom.
Om jag hade varit tio år yngre och fått chansen att ställa en fråga till Henrik hade den lytt ungefär så här:
Henrik, jag tror att vi vet ungefär var du står i frågan om piratkopiering. Och några nyanser har vi inte möjlighet att gå in på under den här korta stunden. Så istället skulle jag vilja fråga dig om proportioner. I ena vågskålen finns möjligheten att fritt dela kultur och information. Något som jag tror att du håller med om att det är bra i grunden. I andra vågskålen finns industrins rätt att få betalt varje gång ett verk kopieras. Vi kan inte få båda. Din prioritering faller på den senare vågskålen. De metoder vi sett hittills har bestått av övervakning, ”privatpolis”, razzior och gigantiska skadestånd. Oftast riktat mot helt vanliga privatpersoner, som laddat ner eller upp kultur som varit upphovsrättsskyddad. Något som 2-3 miljoner svenskar ägnar sig åt. Är det rimliga proportioner att övervaka ett helt folk och förstöra några människors liv med skulder för industrins rätt att tjäna mer pengar på en föråldrad lagstiftning?
Här följer videoklippet:
Min fråga är seriös och det vore roligt att se ett försök till svar, trots att jag inte hade chansen att ställa den på Dreamhack. Jag kan no se svaret framför mig: ”Vi försöker inte sätta dit någon. Det enda vi vill är att de som skapar kulturen ska få betalt.” Visst, vi har hört den förut. Men jag hade inte godkänt svaret för det är inte ett svar på den ställda frågan. Jag skule så gärna vilja se Pontén svara, med gott samvete, att det är helt rätt att en enskild person ska få sitt liv förstört av skulder på grund av oturen att åka fast för det kanske vanligaste brottet i Sverige. Ett brott som dessutom har få eller inga bevisade förlorare eller offer.
Det kanske är så att jag är hopplöst efter. Jag vill ju tro att jag har viss pejl på trenderna på nätet även om jag kanske inte är precis där kidsen är. Men jag hade i vilket fall inte sett eller hört något om dem förut. Innan idag. Men idag har de varit överallt. Jag pratar om musikvideor Literal Video Version. Alltså originalversionen av en musikvideo men med utbytt sång där texten återspeglar precis det som händer på i viden. Hysteriskt roligt i vissa fall. Plumpt och sjabbigt i andra fall. Hur som helst är det nog ett fenomen att räkna med ett tag framöver.
Det fascinerar mig att det finns så många på tuben. Antingen ÄR jag verkligen efter. Eller också är det som vanligt att de däringa amerikanerna är lite före oss här i kalla norden.
I fredags skrev jag inläget Begreppet informationspolitik. Det fick viss uppmärksamhet. Okej, inte jättemycket. Men för en sån ny och okänd blogg som denna var det mycket. Inlägget uppmärksammades av Marco, Fridholm och Emma Opassande. Tack för klyftiga och trevliga kommentarer! Så jag tänkte: det är bäst att smida medan järnet är varmt. Här kommer några tankar om vad som kan rymmas i begreppet informationspolitik och varför jag tycker det bör användas.
Jag har en grundläggande uppfattning om att det som håller på att hända är större än Piratpartiets tre huvudfrågor. Det är den största anledningen till att jag tog så lång tid på mig att gå med (2,5 år från väckt intresse till tecknat medlemskap). De tre frågorna (delad kultur, fri kunskap och skyddat privatliv) utgör en bra grund. Men kunskapssamhället innefattar så mycket mer. Piratpartiets frontfigurer och andra tyckare och tänkare har på sistone blivit bättre på att lyfta blicken och se hur de här frågorna färgar av sig på mängder av andra områden. I min mening är den okrönta drottningen på området Amelia Andersdotter. Flera gånger rörelsen inför EP-valet visade hon förvånade motståndare att Piratpartiets plattform varken är smal, tunn eller svag
Att ge politiken ett eget begrepp, ett namn, är att legitimera den. Att göra den till riktig politik. Frågorna och perspektiven är fortfarande nya och vi förespråkare fajtas fortfarande mot missuppfattningen att det rör sig om lyxproblem eller egenintressen. I detta syfte har begreppet medborgarrätt använts. Det är ett bra begrepp, men rättigheterna handlar i min mening främst om ett skydd. Ett medborgarrättsparti skyddar medborgarna mot ett hot. Det gör Piratpartiet. Men det finns också så otroligt många möjligheter. Begreppet informationspolitik är således bredare och motsäger inte medborgarrättsretoriken.
Här kommer, utan inbördes ordning eller särskilt mycket resonemang, ett gäng exempel på vad informationspolitik kan vara; utöver upphovsrätt, integritet och patent:
Andra grundläggande värden som tryckfrihet, åsiktsfrihet, yttrandefrihet och meddelarskydd
Frågor som rör informationshantering och informationsteknik i skolan och den högre utbildningen
Synen på rätten till den forskning som bedrivs på statliga högskolor och universitet
Bredbandspenetrationen och stöd till teknikutvecklingen på området
Stöd (bistånd) till utveckling av infrastruktursatsningar i andra länder
Biblioteksfrågor
Stöd till satsningar på öppen källkod i offentlig sektor
Stöd till satsningar på alternativa licenser (som Creative Commons) i offentlig sektor
Frågor om folkbildning kring informationstekniken som demokratiskt verktyg
Den sista är värd lite extra uppmärksamhet. Vi ser en ny demokrati växa fram. En demokrati som rör sig utanför plenisalar och debattsidor i stora dagstidningar. Det betyder att vi skapar nya maktklyftor. De som förstår att använda verktygen får starkare röster och de som inte kan eller vill hamnar på efterkälken. Det ligger i allas intresse att så många som möjligt blir bra på att hantera verktygen för det skulle innebära en ännu starkare demokrati.
Till allt detta bör naturligtvis kopplas en stark grundläggande ideologi med genomgående principer. Den diskussionen finns och Piratpartiet leder den med sin ideologi som ständigt diskuteras och utvecklas. Perspektivet är ungt och det sprider sig till andra politiska plattformar. Det är bra att diskussionen förs på många ställen. Men Piratpartiet bör behålla sin frontposition och ett bra sätt att göra det på är att hålla i taktpinnen och ge goda förutsättningar för samtalet; exempelvis genom att föregå med gott exempel med en bra terminologi och öppna sinnen.
Jag passar på att ännu en gång vifta med en liten flagga på vilken det står informationspolitik.se. Det är ett domännamn jag äger och jag öppnar för idéer på användningsområden. Jag när en tanke om en bred, partipolitiskt obunden, portal för redaktionell bevakning och diskussion på området informationspolitik. Jag är sugen men kan inte verkställa själv. Jag har gott om idéer, ett webbhotellkonto och redaktionella och strategiska skills. Men koda och designa slipper jag helst. Vad tror du?
Det här är min blogg. Jag är en projektledare och webbentusiast i mina bästa år. Lever för effektiv, tillgänglig, kreativ och snygg webb.
Kontemplerar kunskapssamhället. Diskuterar informationspolitik. Intresserar mig för all mänsklig kommunikation, både personlig och professionell.
Innehållet på den här bloggen är jag ansvarig för. Inte min arbetsgivare, min mor, politikerna, kvällspressen eller någon annan bör ställas till svars för de dumheter jag skriver.
