Nämnde jag Whitespace?

Mitt nya jobb alltså. Sedan oktober 2013 är jag VD, strateg och user researcher på nystartade Whitespace som jag startat tillsammans med David och Johan. Vi ska bli Sveriges mest meningsfulla webbyrå. Från starten är vi fem medarbetare men redan direkt efter årsskiftet är vi fler.

Tack NetRelations för fyra spännande år. Jag har lärt mig mycket. Men nu är det andra takter som gäller!

 

Är detta också Trafikverkets fel, SJ?

Ja, det här är ett av alla blogginlägg i världen som uttrycker missnöje med SJ. Jag väcker min blogg efter mer än ett års dvala för att klaga på SJ. Det är sorgligt men sant. Men jag ska inte klaga på sena ankomster, trasiga tåg eller dåligt internet till hutlösa priser. Det gör andra så mycket bättre och argare.
Jag och min Tilde bokade tågbiljetter för att åka hem till min familj i Dalarna över påsken. Resan inleddes i går kväll med nattåget mellan Malmö och Stockholm, och nu sitter vi på InterCitytåget till Säter och jag kan inte låta bli att avreagera mig i text.
Tåget skulle av gå 22:38 från spår 5 på Malmö C. Redan 20 minuter innan står vi vid spåret och väntar, vid den lilla kur där inceckning alltid sker och där det sitter en skylt som lyder ”Incheckning nattåg till Stockholm 22:38”. På spåret står inte ett nattåg utan ett X2000 som just anlänt. ”Nu blir vi nog sena” är den reflexmässiga reaktionen. Efter att ha väntat några minuter till får dock Tilde den smarta idén att kika på tågtidtavlan. Där visar det sig att tåget är spårändrat till spår 6, så tåget står och väntar på andra sidan X2000-tåget. Här kommer första frågan: är det orimligt av oss att stå och vänta på tåget, vid det spår som nattåget alltid annars går, bredvid en skylt som säger ”Incheckning nattåg till Stockholm 22:38”?
Men så klart så söker vi upp SJ-personalen vid spår 6. Med ett stort leende kliver jag fram till de två herrarna och säger ”Här kommer två glada resenärer som inte har någon biljett”. Lite skojfriskt tycker jag. Det tycker inte de. Saken är alltså att trots att vi bokade våra biljetter nästan en vecka i förväg så har de inte kommit hem till oss med posten. ”Nähe? svarar de.”. ”Nej, de har inte kommit med posten, men jag har ett mail med bokningsuppgifterna”. ”Jaha, hmmm, har du vagnsnummer och plats då?”. ”Ja, det borde stå här i mailet”. Då kommer det: ”Ja, det hoppas jag”.
Hans ton gjorde det så uppenbart att han tyckte att jag borde veta bättre än att komma drällandes till hans tåg utan en giltig biljett. Men de båda herrarna accepterar vårt resebevis och ber oss gå ombord. Vi tycker dock att något saknas. Vår bokning innehåller ju även en biljett vidare till Borlänge samt returbiljetter på måndag. Men på frågan ”Hur ska vi göra för att få ut resten av våra biljetter” möts vi av en tom blick och ett syrligt ”Men då får ni väl gå till resebutiken på Stockholm C”. Nyckel ordet är ”VÄL”, som att det vore den mest självklara saken i världen att dessa två herrar minsann inte tänker hjälpa oss.
Vi går mot vår vagn, men bara några sekunder och meter senare ångrade jag att jag inte frågade vad han egentligen menade. Nåväl. Vi har bokat en egen sovvagn och fokuserar på en avkopplande inledning på vår kortsemester.
Väl framme på Stockholm C nu på morgonen kilar Tilde i förväg till resebutiken för att hämta ut resten av biljetterna.
Damen i kassan börjar med att kontrollera sanningshalten i Tildes berättelse om att vi inte fått våra biljetter hemskickade. ”De borde ha kommit i måndags”. Men det gjorde de inte! ”Ni borde ringt till kundtjänst”. Ja, men det gällde ett nattåg. Kundtjänst stänger klockan 21. vi försökte även hämta ut biljetterna i en automat. Då svarar damen att ”Ni borde ringt redan på måndagen.”. Men vänta nu! Alla som tror att det samtalet hade blivit väl emottaget, räck upp en hand. ”Hej, biljetterna som vi beställde för två arbetsdagar sedan har inte kommit fram.” VÄNTA EN DAG TILL, hade svaret blivit. Vi gjorde alltså fel som utgick från att SJ skulle göra det vi betalt dem för att göra, skicka hem bijletterna i tid till oss. Det var dumt av oss. Tilde fick också höra att det var fel att komma till damen i luckan, eftersom vi borde ha ringt kundtjänst redan på måndagen. Alltså: vi är på Stockholm C, i behov av fysiska biljetter, men det är FEL att gå till biljettluckan! Japp. Så var det. Till slut fick vi en utskrift av vår bokningsbekräftelse, med en liten notering på. Några riktiga biljetter fick vi inte, med någon mumlad motivering om att det är dyrt, eller något.
Till saken hör att vi aldrig har bett om att få fysiska biljetter. Av någon anledning har SJ fått för sig att på vissa sträckor duger inte mobilbiljett. Trots att hela resan sker med SJ så fanns bara valet fysiska biljetter när vi bokade.
”OK, vad är problemet” undrar du kanske? Ni kom ju i tid till Stockholm. Tåget var inte trasigt. Ingen dog. Nej det är sant. Men den här texten handlar om BEMÖTANDE.
Vi har inte fått hem våra biljetter, SJ har failat. Men på ungefär FEM sätt har SJ antytt att vi gjort något fel och borde ha agerat annorlunda.
SJ slår på stora trumman och basunerar ut i hela Sverige att de nu vidtar stora åtgärder för att komma till rätta med resenärernas klagomål. Men för mig är det helt ofattbart att de efter så många år av oavbrutna klagomål inte lyckats förmedla till de egna leden: ”SKÄRP TILL ER I BEMÖTANDET MED RESENÄRERNA”. Det borde vara den enklaste åtgärden att internt bestämma sig för: vi är SJ, vi har en massa brister och fel, men det är våra fel och inte resenärernas.
Jag gillar egentligen SJ (tänk om SJ fått en femma för alla som säger att de EGENTLIGEN gillar dem). Jag åker väldigt mycket tåg. Faktum är att hela den här resan vi är på just nu betalades med 51 000 SJ Priopoäng. Ja, femtioen tusen! Jag brukar försvara SJ mot onyanserat gnäll. Men jag tycker att det stärker min rätt att gnälla nu.
Jag har gärna överseende med sena ankomster. Jag har överseende med trasiga tåg och uteblivna vagnar. Jag har visst överseende med att jag någon gång tvingats stå i bistron fast jag har betalt för en förstaklassplats. Jag drista mig till överseende med den helt usla resetidsgarantin. Och jag visst överseende med att SJ skyller på det politiska dödläget som gör SJ hjälplösa infrastrukturfrågor. Jag har också överseende med att ibland inte få den service jag förtjänar, för jag vet att personalen oftast gör sitt bästa.
Men vad jag inte har överseende med är att behöva bli värdelöst behandlad och tvingas höra att jag borde agerat annorlunda när jag försöker lösa ett problem som SJ orsakat.
Nu tvingas jag dessutom ha översseende med att det inte är så mycket att göra åt saken. Annat än att skriva detta i-landsprobleminlägg på en i allt väsentligt död blogg.

Ja, det här är ett av alla blogginlägg i världen som uttrycker missnöje med SJ. Jag väcker min blogg efter mer än ett års dvala för att klaga på SJ. Det är sorgligt men sant. Men jag ska inte klaga på sena ankomster, trasiga tåg eller dåligt internet till hutlösa priser. Det gör andra så mycket bättre och argare.

Jag och Tilde bokade tågbiljetter för att åka hem till min familj i Dalarna över påsken. Resan inleddes i går kväll med nattåget mellan Malmö och Stockholm, och nu sitter vi på InterCitytåget till Säter och jag kan inte låta bli att avreagera mig i text.

Tåget skulle av gå 22:38 från spår 5 på Malmö C. Redan 20 minuter innan står vi vid spåret och väntar, vid den lilla kur där inceckning alltid sker och där det sitter en skylt som lyder ”Incheckning nattåg till Stockholm 22:38”. På spåret står inte ett nattåg utan ett X2000 som just anlänt. ”Nu blir vi nog sena” är den reflexmässiga reaktionen. Efter att ha väntat några minuter till får dock Tilde den smarta idén att kika på tågtidtavlan. Där visar det sig att tåget är spårändrat till spår 6, så tåget står och väntar på andra sidan X2000-tåget. Här kommer första frågan: är det orimligt av oss att stå och vänta på tåget, vid det spår som nattåget alltid annars går, bredvid en skylt som säger ”Incheckning nattåg till Stockholm 22:38”?

Men så klart så söker vi upp SJ-personalen vid spår 6. Med ett stort leende kliver jag fram till de två herrarna och säger ”Här kommer två glada resenärer som inte har någon biljett”. Lite skojfriskt tycker jag. Det tycker inte de. Saken är alltså att trots att vi bokade våra biljetter nästan en vecka i förväg så har de inte kommit hem till oss med posten. ”Nähe? svarar de.”. ”Nej, de har inte kommit med posten, men jag har ett mail med bokningsuppgifterna”. ”Jaha, hmmm, har du vagnsnummer och plats då?”. ”Ja, det borde stå här i mailet”. Då kommer det: ”Ja, det hoppas jag”.

Hans ton gjorde det så uppenbart att han tyckte att jag borde veta bättre än att komma drällandes till hans tåg utan en giltig biljett. Men de båda herrarna accepterar vårt resebevis och ber oss gå ombord. Vi tycker dock att något saknas. Vår bokning innehåller ju även en biljett vidare till Borlänge samt returbiljetter på måndag. Men på frågan ”Hur ska vi göra för att få ut resten av våra biljetter” möts vi av en tom blick och ett syrligt ”Men då får ni väl gå till resebutiken på Stockholm C”. Nyckel ordet är ”VÄL”, som att det vore den mest självklara saken i världen att dessa två herrar minsann inte tänker hjälpa oss.

Vi går mot vår vagn, men bara några sekunder och meter senare ångrade jag att jag inte frågade vad han egentligen menade. Nåväl. Vi har bokat en egen sovvagn och fokuserar på en avkopplande inledning på vår kortsemester.

Väl framme på Stockholm C nu på morgonen kilar Tilde i förväg till resebutiken för att hämta ut resten av biljetterna.

Damen i kassan börjar med att kontrollera sanningshalten i Tildes berättelse om att vi inte fått våra biljetter hemskickade. ”De borde ha kommit i måndags”. Men det gjorde de inte! ”Ni borde ringt till kundtjänst”. Ja, men det gällde ett nattåg. Kundtjänst stänger klockan 21. vi försökte även hämta ut biljetterna i en automat. Då svarar damen att ”Ni borde ringt redan på måndagen.”. Men vänta nu! Alla som tror att det samtalet hade blivit väl emottaget, räck upp en hand. ”Hej, biljetterna som vi beställde för två arbetsdagar sedan har inte kommit fram.” VÄNTA EN DAG TILL, hade svaret blivit. Vi gjorde alltså fel som utgick från att SJ skulle göra det vi betalt dem för att göra, skicka hem bijletterna i tid till oss. Det var dumt av oss. Tilde fick också höra att det var fel att komma till damen i luckan, eftersom vi borde ha ringt kundtjänst redan på måndagen. Alltså: vi är på Stockholm C, i behov av fysiska biljetter, men det är FEL att gå till biljettluckan! Japp. Så var det. Till slut fick vi en utskrift av vår bokningsbekräftelse, med en liten notering på. Några riktiga biljetter fick vi inte, med någon mumlad motivering om att det är dyrt, eller något.

Till saken hör att vi aldrig har bett om att få fysiska biljetter. Av någon anledning har SJ fått för sig att på vissa sträckor duger inte mobilbiljett. Trots att hela resan sker med SJ så fanns bara valet fysiska biljetter när vi bokade.

”OK, vad är problemet” undrar du kanske? Ni kom ju i tid till Stockholm. Tåget var inte trasigt. Ingen dog. Nej det är sant. Men den här texten handlar om BEMÖTANDE.

Vi har inte fått hem våra biljetter, SJ har failat. Men på ungefär FEM sätt har SJ antytt att vi gjort något fel och borde ha agerat annorlunda.

SJ slår på stora trumman och basunerar ut i hela Sverige att de nu vidtar stora åtgärder för att komma till rätta med resenärernas klagomål. Men för mig är det helt ofattbart att de efter så många år av oavbrutna klagomål inte lyckats förmedla till de egna leden: ”SKÄRP TILL ER I BEMÖTANDET MED RESENÄRERNA”. Det borde vara den enklaste åtgärden att internt bestämma sig för: vi är SJ, vi har en massa brister och fel, men det är våra fel och inte resenärernas.

Jag gillar egentligen SJ (tänk om SJ fått en femma för alla som säger att de EGENTLIGEN gillar dem). Jag åker väldigt mycket tåg. Faktum är att hela den här resan vi är på just nu betalades med 51 000 SJ Priopoäng. Ja, femtioen tusen! Jag brukar försvara SJ mot onyanserat gnäll. Men jag tycker att det stärker min rätt att gnälla nu.

Jag har gärna överseende med sena ankomster. Jag har överseende med trasiga tåg och uteblivna vagnar. Jag har visst överseende med att jag någon gång tvingats stå i bistron fast jag har betalt för en förstaklassplats. Jag drista mig till överseende med den helt usla resetidsgarantin. Och jag visst överseende med att SJ skyller på det politiska dödläget som gör SJ hjälplösa infrastrukturfrågor. Jag har också överseende med att ibland inte få den service jag förtjänar, för jag vet att personalen oftast gör sitt bästa.

Men vad jag inte har överseende med är att behöva bli värdelöst behandlad och tvingas höra att jag borde agerat annorlunda när jag försöker lösa ett problem som SJ orsakat.

Nu tvingas jag dessutom ha översseende med att det inte är så mycket att göra åt saken. Annat än att skriva detta i-landsprobleminlägg på en i allt väsentligt död blogg.

Google vs. Kina – se där!

Som ett resultat av attacker som Google fått utstå i Kina, bland annat mot ett antal medborgarrättsaktivitsters Gmail-konton gick företaget igår ut med budskapet att de avser sluta filtrera sökresultaten i den kinesiska upplagan av sökmotorn. Goda nyheter!

Läs inlägget i den officiella Google-bloggen: A new approach to China och Jeff Jarvis kommentar: What Google should do.

Som bekant verkar Google efter mottot ”Don’t do evil” och det här är en handling som pekar mot att de faktiskt försöker.

Jag har varit försiktig i mina slutsatser runt Googles tidigare agerande i Kina. Å ena sidan är det förskräckligt att företaget går regeringens ärenden, å andra sidan har det varit viktigt att man funnits närvarande i landet över huvud taget. Det som är så glädjande i det aktuella beskedet är att det visar att Google faktiskt gjort allvar av sina löften (från 2006 då de lanserade sin söktjänst i Kina) att bevaka och följa läget i Kina och agera därefter.

Nu ska det bli spännande att följa utvecklingen.

Mitt livs första nyårslöfte

Anledningen till detta blogginlägg är inte på något sätt allmännyttigt. Det är lika delar terapi som ett sätt för mig att binda mig till de regler som följer nedan. Jag tror och hoppas att det kommer att hjälpa mig att veta att inlägget finns där ute och att bryta mina löften mot mig själv kommer då att kännas värre än att bryta mer lösa åtaganden.

För ganska precis sex år sedan nu (januari 2004) inföll en viktig vändpunkt i mitt liv. Jag tog tag i mig själv och påbörjade en resa mot bättre hälsa, regelbunden träning och en inte alls lika katastrofal övervikt som innan. När jag för en kort tid sedan gjorde en ”top tre med 00-talet”-lista med min sambo så kom detta med på listan. Det blev nämligen en väldigt stor förändring för mig i mitt liv. Det är nog den prestation jag är mest stolt över och mitt liv hade nog varit helt annorlunda i dag om det inte vore för denna vändpunkt.

Under hela min uppväxt var jag överviktigt (även i grundskolan då jag idrottade ganska mycket) och under gymnasiet och de första åren på högskolan blev det bara värre. Många i min omgivning var oroliga för mig, även om det mest var min mor som gjorde påpekanden och uppmanade mig att söka läkarhjälp. Jag sjukdomsinsikt och kunskap, men inte motivationen att ta tag i problemet, jag hade på sätt och vis accepterat mig själv som den fete killen och hade inga problem med att hitta på ursäkter för varför det var okej att fortsätta som jag gjorde. Under hösten 2003 blev det värre. Jag började själv bli riktigt orolig över min hälsa. Flera gånger om dagen slog mitt hjärta dubbla slag och det hände till och med att jag tänkte den hypotetiska tanken att jag inte skulle vakna när jag väl somnat om natten. Så i januari 2004 bara hände det. Det var inte ett nyårslöfte, men det var precis efter nyår, alltså ganska precis sex år sedan, så när som på någon dag. Jag hoppade över en onyttig måltid och valde en lite nyttigare. Och sen fortsatte jag så. Jag köpte träningskort och läste på om näringslära. Började på spinning och lagade mat som innehöll grönsaker. Och så åt jag fruktansvärda mängder frukt.

Jag vet inte med säkerhet vad jag vägde när vändpunkten inträffade. Men kvalificerade gissningar och uträkningar baserade på efterföljande viktnedgång har lett mig fram till slutsatsen att jag antagligen vägde omkring 160-165 kilo. När våren kom vägde jag 130 och det bara fortsatte. Ett år senare fick det nästan plats två av mig i mina gamla kläder.

Skillnaden i mitt liv var enorm. Jag orkade mer, behövde inte sova halva dygnen, kände mig snyggare, var sjuk mer sällan (de dubbla hjärtslagen försvann nästan direkt) och fick både starkare självkänsla och bättre självförtroende. Jag blev helt enkelt en lyckligare människa!

Hösten 2004 flyttade jag till Uppsala. De goda vanorna fortsatte och förstärktes. Jag började träna på gym och så småningom hade jag skaffat mig (den nästan överdrivna) vanan att styrke träna 5-6 gånger per vecka. Jag nördade ner mig i träningsfysiologi och näringslära, började med kosttillskott och hobbyprofessionella träningsmetoder. Vid årsskiftet 2006/2007 vägde jag 95 kilo av mestadels muskler (och en hel del lös hud). Då hade jag alltså rasat ungefär 70 kilo på tre år och byggt om min kropp riktigt ordentligt.

Sedan dess har tyvärr trenden vänt en del. Jag höll ut i nästan två år till men med avtagande intensitet och nu när jag skriver detta har jag inte tränat ordentligt (mer än ett par gånger) på ungefär ett år. Jag flyttade från Uppsala, fick heltidsjobb och helt andra förutsättningar. Vanorna följde inte med. När jag idag ställer mig på vågen visar den 125 kilo och det är långt ifrån den andel muskler som jag hade velat. Med ökad inkomst har vanorna blivit sämre, mer god men onyttig mat och fler öl har det blivit. Men nu ska det bli ändring och det är därför jag skriver detta.

Förra gången baserades omvändningen till väldigt stor del på en uppsättning regler. Jag bestämde mig helt enkelt för vad som var okej att äta när och sedan följde jag dessa regler. Jag betraktar mig själv (fortfarande) som matmissbrukare, så regler som går ut på att göra saker ”med måtta” eller fungerar inte. Det är för enkelt att hitta ursäkter för varför ”just nu” är rätt tillfälle. Exempelvis var det precis nyligen jag lärde mig att det inte är lag på att hämta flera portioner från en buffé.

Jag har insett att min självkänsla, mitt självförtroende, min generella hälsa och känsla av tillfredsställelse med livet är ganska tätt kopplat till min fysiska form. Så jag har ingen anledning att skjuta på detta längre.

Mitt livs första nyårslöfte, som jag band mig till på nyårsafton men formulerar i text först nu, kommer här:

Anders regler för ett sundare liv under 2010

Mat och kost

  • Jag undviker snabba kolhydrater och livsmedel med hög fetthalt
  • Jag äter mycket grönsaker och hur mycket frukt jag vill
  • En buffé är inte till för att jag ska få äta valfri mängd, den är till för att jag ska kunna komponera min portion så att den passar mig bättre sett till smak och näringsinnehåll
  • Jag äter ofta men inte så mycket varje gång
  • Det är viktigt med proteiner
  • Jag kan använda näringstillskott under träningsintensiva perioder
  • Jag äter pommes frites en gång per kalendermånad
  • Det är okej att be om förändringar av restaurangrätter. Ett bra sätt är att be om sallad istället för potatis.

Snacks och godis

  • Jag äter inte godis
  • Bakverk är okej vid enstaka tillfällen, men inte på arbetstid om det inte skulle uppfattas som direkt olämpligt att tacka nej
  • Jag äter inte chips och inte ostbågar
  • Andra snacks är okej, men bara på fest; jag köper inte hem en vanlig dag
  • Popcorn är okej
  • Jag dricker inte läsk som innehåller socker om det inte är som ingrediens i en grogg eller drink
  • Glass är okej, men bara på fest; jag köper inte hem en vanlig dag. På sommaren äter jag maximalt en glass per dag.

Alkohol

  • Den dagen jag slutar dricka alkohol gör jag det av andra anledningar än att de innehåller kalorier. Den dagen har inte inträffat ännu och därför fortsätter jag dricka alkohol som tidigare.

Motion

  • Jag går till och från jobbet om inte väder eller tidsbrist hindrar mig
  • Jag väljer trapporna och inte hissen, hemma och på jobbet, om inte tidsbrist, utmattning eller bagage hindrar mig
  • Jag skapar ett program för styrketräning och följer det, en riktlinje är att ha ett tredelat program som löper veckovis
  • Jag uppmuntrar mig själv till ytterligare konditionsträning vid sidan om styrketräningen och kan kosta på mig kostnaden för enskilda pass av exempelvis simning, spinning eller badminton
  • Jag väljer att promenera för att färdas på i stadsmiljö om inte väder, avstånd eller tidsbrist hindrar mig

Tobak

  • Snus och cigaretter kostar mer än de smakar så de är inte lägre okej

Övriga regler

  • Jag får göra undantag från dessa regler vid följande tillfällen: veckan mellan jul och nyår och under midsommar samt när jag är utomlands. Undantagen ska kännas motiverade, annars är de att betrakta som regelbrott.
  • Reglerna kan komma att ändras under 2010. Då kommer jag att uppdatera detta blogginlägg.
  • När jag själv känner att jag brutit mot en regel ska jag tillkännage detta som en kommentar till detta blogginlägg

Vi lanserar Karatekoll.se

Den här bloggen har inte direkt varit ett under av aktivitet sedan den startades i början av 2009.  Jag kommer att fortsätta att uppdatera den här bloggen ibland, men jag kommer att sluta ha dåligt samvete över att det sker så sällan. Jag ser wengelin.org mer som min samlingsplats på nätet. Här finns länkar till min närvaro på andra ställen på nätet (i listan till höger). Jag har inte haft för vana att löpande skriva om allt som intresserar mig och händer i mitt liv, det är helt enkelt inte ett format som passar mig särskilt bra.

Så jag provar något nytt! Tillsammans med Oliver Haraldson har jag lanserat Karatekoll.se, en blogg på svenska om GTD och personlig effektivitet. Med ett lite smalare tema med ett konkret syfte hoppas jag kunna hålla bloggandet levande. Så följ gärna Karatekoll.se. Varför inte prenumerera på RSS-flödet eller följa oss på Twitter.

En kärleksförklaring till min nya stad Malmö

För lite drygt två månader sedan bodde jag i Göteborg. För sex månader sedan trodde jag att jag skulle vara kvar där inom överskådlig framtid. Så hände något. Min flickvän (nuvarande sambo) erbjöds fast tjänst och vi frågade oss ”Var vill vi bo, egentligen?”. Fram tills dess var det så självklart, i Göteborg fanns en lägenhet och ett fast jobb. I Malmö fanns inget av det. Men när jobbet dök upp kom bostaden strax efter. Och jag kunde ju lika gärna gå som arbetssökande i Malmö som hon i Göteborg.

Jag trivs bra i Malmö. Det är en fin och livad stad. Människorna är sköna och det händer saker här hela tiden. Under den gångna sommaren har gratisevenemangen bokstavligen avlöst varandra. En känsla jag har, som jag inte kan befoga med argument är att invånarna här anstränger sig en smula med. Stockholm är ju Stockholm, det räcker väl? Och Göteborg har ju… Liseberg. Malmö har fått kämpa. Och gjort det bra. Här bubblar av aktivitet. Inte minst inom mina intresseområden: IT, media och kultur. Jag kommer nog att stanna här ett bra tag. Och den billiga och goda falafeln är bara en av många anledningar.

Och nej, jag fick inte betalt av Malmö stad för att skriva det här.

Presentation om Drupal på Drupalcamp

Helgen 29-30 maj i år träffade jag och min kollega Christian från Kodamera ett stort gäng entusiaster av webbpubliceringsverktyget DrupalDrupalcamp Stockholm 09. Där föreläste vi på fredagen om när vi för Svenska internetportalers räkning gjorde det möjligt att administrera fler än 200 webbplatser i samma system, bland annat Uppsala.com.

Här nedan ser du videoinspelningen från föreläsningen. Mest spännande för den som är nyfken på Drupal.

Fallstudie: 200+ webbplatser i en from NodeOne.se on Vimeo.

Min fråga till Henrik Pontén om jag hade varit på Dreamhack

Via Christian Engström, Pirate MEP elect hittar jag YouTube-klippet där ett antal ungdomar ställer frågor på scen till Henrik Pontén från Antipiratbyrån och Per Strömbäck från Dataspelsbranschen. Mina intryck är blandade. Så klart sympatiserar jag ideologiskt med kidsen som ställer frågorna eller visar sitt engagemang från publiken. Samtidigt är oddsen kanske inte helt rättvisa rent retoriskt. Hade jag varit Pontén hade jag kanske försökt en mer ödmjuk attityd. Han lär ju inte vara förvånad över de burop som mötte honom.

Om jag hade varit tio år yngre och fått chansen att ställa en fråga till Henrik hade den lytt ungefär så här:

Henrik, jag tror att vi vet ungefär var du står i frågan om piratkopiering. Och några nyanser har vi inte möjlighet att gå in på under den här korta stunden. Så istället skulle jag vilja fråga dig om proportioner. I ena vågskålen finns möjligheten att fritt dela kultur och information. Något som jag tror att du håller med om att det är bra i grunden. I andra vågskålen finns industrins rätt att få betalt varje gång ett verk kopieras. Vi kan inte få båda. Din prioritering faller på den senare vågskålen. De metoder vi sett hittills har bestått av övervakning, ”privatpolis”, razzior och gigantiska skadestånd. Oftast riktat mot helt vanliga privatpersoner, som laddat ner eller upp kultur som varit upphovsrättsskyddad. Något som 2-3 miljoner svenskar ägnar sig åt. Är det rimliga proportioner att övervaka ett helt folk och förstöra några människors liv med skulder för industrins rätt att tjäna mer pengar på en föråldrad lagstiftning?

Här följer videoklippet:

Min fråga är seriös och det vore roligt att se ett försök till svar, trots att jag inte hade chansen att ställa den på Dreamhack. Jag kan no se svaret framför mig: ”Vi försöker inte sätta dit någon. Det enda vi vill är att de som skapar kulturen ska få betalt.” Visst, vi har hört den förut. Men jag hade inte godkänt svaret för det är inte ett svar på den ställda frågan. Jag skule så gärna vilja se Pontén svara, med gott samvete, att det är helt rätt att en enskild person ska få sitt liv förstört av skulder på grund av oturen att åka fast för det kanske vanligaste brottet i Sverige. Ett brott som dessutom har få eller inga bevisade förlorare eller offer.