När jag började intressera mig politiskt för frågor som kulturspridning, informations- och kultursamhället, reformerad upphovsrätt, övervakning och personlig integritet hade jag först lite svårt att sätta allt i ett sammanhang. Jag har alltid, sedan högstadiet, varit en stor ivrare av yttrande-, tryck- och åsiktsfrihet. Men är frågor om integritet och ägandet av information heta. Mycket tack vare Piratpartiet.

Jag var tidigt mycket skeptisk till piratpartiet. Som många fortfarande tycker så var de för mig ett gäng barn som ville kunna tanka hem film och spel utan att betala för sig. Men det är mer än två år sedan och mycket har hänt sedan dess. I den allmänna opinionen och i min förståelse för frågorna. Att jag har fått en djupare insikt i frågorna har jag till stor del Mab (Mattias Bjärnemalm) att tacka för. Vi var aktiva i Uppsala studentkår samtidigt. Jag vet inte hur många gånger han under den där tiden frågade mig menande: ”När ska du gå med i partiet då?”. Först ville jag inte, sedan höll jag det öppet och till sist gav jag efter. Med Mab har jag många gånger pratat om mitt önskemål att Piratpartiet lyfter blicken en smula och ser och pratar om fler områden där politik kan skapas med samma vision i sikte.

När jag försökt se på alla de här frågorna ur ett samlat perspektiv har jag använt begreppet ”informationspolitik”. Det kändes så naturligt för mig. Det samlar spörsmålen samtidigt som det breddar perspektivet till något som inte bara är Internet. Piratpartiet har ett tag nu använt begreppet ”medborgarrättsfrågor” och det är ett bra begrepp. Men det handlar mer om att skydda något som är hotat än att sikta framåt och ta del av det fantastiska med Internet. Möjligheterna med fri kultur har väl ganska lite med medborgarrätt att göra? Det är snarare när vi försöker hindra den fria kulturen som medborgarrätten hotas, genom övervakning och annat tråkigt.

Då, när jag själv började använda ordet informationspolitik fick det mycket få träffar på Google. Jag minns inte hur få, men det verkade inte som att det användes alls. När jag provade alldeles nyss fick jag 307000 träffar. Något har hänt! Första gången jag såg en piratpartist använda begreppet informationspolitik var när Rick Falkvinge skrev blogginlägget Färdigskriket: Isobel Hadley-Kamptz har rätt och nu senast citeras Amelia Andersdotter använda det i Fokus.

Jag har sedan länge haft domännamnet informationspolitik.se. Just nu leder det bara till denna blogg. Har du kanske något förslag på hur det kan komma bättre till användning?

Vore det inte härligt om vi kunde muta in informationspolitiken som ett etablerat politikområde; precis som utrikespolitik, skolpolitik eller fördelningspolitik. Fram för en vass informationsminister i nästa regering!

Just nu pågår konferensen From business to buttons, bara några hundra meter från där jag befinner mig i Malmö. Stora delar av den svenska eliten av interaktionsdesigners, tillgänglighetsexperter och användarupplevelseproffs är där för att inte tala om inresta internationella auktoriteter är där. Jag bestämde mig för att inte engagera mig i att ta mig dit. Fy så jag ångrar mig. Men jag få hålla till godo med liveströmmen.

Okej, det ska erkännas. Jag kan kanske inte med gott samvete kalla mig för varken interaktionsdesigner, tillgänglighetsexpert eller användarupplegelseproffs. Jag arbetar med dessa frågor men inte på den direkt handgripiga nivån. Men jag har ett starkt intresse för desaa frågor.

Det är med stor glädje jag tipsar om bloggen I <3 wireframes . Egentligen stavas bloggens namn med ett hjärta som ord två men det är lite knixigt att få det rätt med olika teckensnitt.

Hur som helst. I <3 wireframes bygger på den enkla idén att visa bilder på wireframes av olika typer. Oftast är det wireframes för webbplatser, men inte alltid. Bloggens läsare och andra postar foton på sina wireframes från olika projekt och bloggen lägger upp dem för vår beskåda. Då och då dyker ett litet inlägg upp med tips om arbete med wireframes, eller listor på smarta verktyg eller tekniker.

Ett ganska smalt område, visst. Kanske ska man vara lite nördig för att gilla det här. Själv uppskattar jag att få en liten inblick i hur andra gör sina wireframes på ett ganska abstrakt plan. Det är sällan jag studerar dem i detalj. Är det bara jag som tycker det är fascinerande hur mycket detaljgraden på wireframes skiljer sig från arkitekt till arkitekt?

Känner du inte till wireframes? På svenska kan man (om man har en pinne där bak) kalla dem för trådmodeller. De är grova skisser över gränssnitt och de kan skapas i olika typer av illustrationsprogram eller med hjälp av papper och penna. Min personliga favorit är whiteboard eftersom det lockar till kreativa samarbeten men slutgiltigt ritar jag oftast upp dem i OmniGraffle Pro.

Inte sällan råder stor förvirring mellan begreppen användbarhet och tillgänglighet. Vi som jobbar med detta får ofta förklara. Och personligen gör jag det mer än gärna. Kanske kan det låta ungefär så här:

Tillgänglighet handlar om att undanröja hinder för användare att tillgodogöra sig information och funktion på en webbplats. Så många som möjligt ska obehindrat kunna använda webbplatsen oavsett vilken utrustning de använder eller vilka individuella egenskaper de har.  För att uppnå tillgänglighet finns en rad åtgärder man kan vidta och ett stort antal do’s and dont’s att ta hänsyn till i sina avväganden. Användbarhet å andra sidan uppstår i när en specifik användare, ska utföra specifik uppgift i ett specifikt sammanhang. Det är således ett mått på hur väl webbplatsen fyller sitt syfte. Tillgänglighet och användbarhet kan stå i motsats till varandra, men går oftast hand i hand.

Gott så. Men ganska sällan hör jag diskussionen om syftet med att eftersträva tillgänglighet eller användbarhet. Användbarhet är ett häftigt modeord och de som jobbar med det får det lätt att låta som en självklarhet. Tillgänglighet har en aura av politisk korrekthet över sig. Offentlig sektor har formella beslut som kräver viss grad av tillgänglighet. Och det är naturligtvis bra. Men det är ju inte bara för sakens egen skull som dessa ord är viktiga.

Det här är min syn:

Användbarhet är en fråga om kvalitet. Genom att maximera möjligheten för våra användare att uppnå sina syften på webbplatsen hjälper vi oss själva att nå våra mål på webbplatsen. Om vi vill att besökarna ska handla, beställa biljetter, förstå vår politiska idé, eller hitta viss information så är det användbarheten som hjälper oss nå dessa mål. Vi har mål med webbplatsen och användbarheten optimeras för att uppnå dessa. Således är dess användbarhet en av flera kvalitetsfaktorer i bedömningen av webbplatsen.

Tillgänglighet är en fråga om moral och demokrati. För att göra detta tydligt är det lättast att vända på begreppen. Om vår webbplats inte är tillgänglig kommer den att stänga människor ute. Och som vanligt i diskussioner om tillgänglighet är det viktigt att påpeka att det inte bara handlar om människor med kraftig funktionsnedsättning. Det räcker med en smula kognitiva svårigheter, närsynthet, koncentrationsproblem, darrningar i händerna eller för den delen en bullrig miljö, långsam uppkoppling, liten skärm eller gammal webbläsare. Det står oss fritt att göra med våra egna webbplatser – men då bör vi skämmas! Tillgänglighet är inte uppfunnet av webbdesigners eller gränssnittsutvecklare. Diskussionen är sprungen ur en moralisk och politisk diskussion om icke-diskriminering. Webben är viktig och vi som arbetar med den är i min mening skyldiga att göra den tillgänglig för så många som möjligt. Visst har vi mycket själva att tjäna på det. Men låt oss se de stora perspektiven och vara stolta för att våra ambitioner har större mål än att uppfylla de måttligt hårda kraven i Vägledningen 24-timmarswebben. Vi har makten att bidra till en bättre värld där information, kultur och tjänster på nätet är tillgängligt för alla. Inte minst de som behöver dem allra mest.

Kvällens tittaktivitet var den senaste Digg Dialogg med Trent Reznor. Han är en spännande man. Dialogg är ett spännande format. Det kan bara bli bra. Senast jag tittade var det Al Gore som var offret.

Jag finner det fascinerande hur en person med sådan stark konstnärlig profil kan sitta framför kameran och prata så oblygt om affärsmodeller och hur pengar kan tjänas på musik i det nya medielandskapet. Jag tycker inte alls att det är problematiskt. Jag tycker att det är ärligt och rakryggat. Och kanske allra mest är det väldigt respektfullt och hjälpsamt. Han har gjort det som skivbolagsdinosaurierna påstår är omöjligt. Han konkurrerar med gratis! Och nu delar han med sig av sin kunskap till andra som vill gå samma väg. Det verkar nästan till och med som att han använder sig själv och sina projekt som labbmiljö för nya modeller. Han uttrycker det själv som att vi befinner oss mellan två affärsmodeller just nu. Den döda, med hungriga skivbolag; och den nya, som ännu inte utvecklats till fullo. Och han om någon hjälper oss alla in i den nya modellen

Han gör bra musik också (Spotify)!

Har fått för mig att börja sträcklyssna på P3 Dokumentär på podden. Hinner med ungefär ett avsnitt per dag. Idag har jag lyssnat på avsnittet om nittiotalets veganrörelse. Det var Refused, lössläppta minkar, Umeå och brända korvkiosker för hela slanten.

Jag slås av hur dåtidens aktivister uttrycker sig när de ser tillbaka på hur de mottogs av media, föräldrar och politiker då. De vuxna förstod inte varför man ville bli vegan och de valde att demonisera hela rörelsen, även de fredliga veganerna istället för att fråga sig varför de där ungdomarna var så arga. Hade de kanske en poäng, eller kunde man mötas någonstans på vägen? För de vuxna var ju kött och den tillhörande industrin något så naturligt och självklart. Man förstod helt enkelt inte perspektiven.

Jag kan inte låta bli att dra en parallell till dagens debatt om fildelning, pirater och upphovsrätt. De vuxna (ja, uppdelningen är nästan så banal) förstår helt enkelt inte. Så man väljer att gör ungdomsgenerationen till bovar och banditer. Är Peter Sunde för dagens kids vad Dennis Lyxzén var för veganerna på nittiotalet? (Äsch, jag inser att analogin haltar lite. Veganrörelsen är och var en förhållandevis liten rörelse medan piratkopieringen är mer regel än undantag bland kidsen.)

Om inget drastiskt händer kommer jag att rösta på Piratpartiet i valet till europarlamentet. Bland vissa av mina vänner är det lite svårgreppbart. Det här är första gången jag tar tydlig ställning för ett parti och visar mitt fulla stöd. I december blev jag partimedlem vilket är något jag aldrig varit förut. Detta inlägg syftar inte till att ge en analys över vad det är som ändrats och varför valet fallit på Piratpartiet. Det kan jag återkomma till en annan gång. I en mening kan dock sägas att jag aldrig varit bekväm i partiapparaten. För mycket spel, för lite politik och för omoderna metoder. Piratpartiet tar ett nytt grepp. Jag har en hel del kritik mot partiet. Men inte heller den hade jag tänk skriva om nu.

Det här inlägget adresserar den vanligaste frågan jag får när jag berättar att jag hade tänkt rösta på Piratpartiet, nämligen:

”Varför rösta på en sådan liten fråga som den som piratpartiet driver.”

För mig är det inte fråga om en fråga, eller ens tre frågor vilket är antalet konkreta områden som Piratpartiet har i sitt program. Det är fråga om ett nytt synsätt, en ny dimension och en helt ny prioriteringsordning.

När jag tvingas motivera detta ställningstagande väljer jag en av två huvudspår för min argumentation. Det ena spåret handlar om att fördöma det samhälle som vi kan hamna i om vi inte kväver den pågående utvecklingen i sin linda. Jag pratar om en utveckling mot ett övervakningsamhälle där ekonomiska intressen och rädslan för abstrakta hot är viktigare än grundläggande demokratiska fri- och rättigheter. Det andra spåret handlar om att vi nu har chansen att ta till vara på de fantastiska möjligheter som det groende informationssamhället har att ge oss. Jag pratar om möjligheter som ett oerhört utbud av kunskap, och kultur. Tidigare oanade möjligheter till medborgardeltagande och samhällsinflytande. Och inte minst enorma chanser till breddade perspektiv och intryck som vi tidigare varit få förunnade. Det finns där. Men det motarbetas ständigt. Men i Sverige har vi en unik chans att omfamna det goda informationssamhället.

Så här skriver Rick Falkvinge, Piratpartiets partiledare i sitt senaste nyhetsbrev till medlemmarna, och på sin blogg:

Bilden som träder fram är tydlig: vi här i Sverige är kunskapssamhällets pionjärer. Det är vi, här och nu, som lägger grundstenarna för det samhälle som jag pratat om. Vi bygger. Vi bygger om. Det är vi, vi i det svenska Piratpartiet, som aktivt manövrerar ut det gamla globala prästerskapet för att låta Skriftspråket 2.0 få genomlysa samhället med sin byggande magi.

Jag rekommenderar starkt att du läser Ricks inlägg. Följ bara länken innan.Det är inte en enda fråga som är relevant för några få. Det är stort, det är viktigt, det rör alla och det händer nu!

Om någon undrade varför man ska gå på bio och betala pengar när man kan ladda ner filmer gratis från exempelvis The Pirate Bay så har SF Bio svaret. De motiverar kostnaden på en biobiljett under rubriken Fakta om biljetten. Jag undrar: vad hände med motiveringar ”Det är värt det!” eller ”Film ska ses på bio!”?

Har du tänkt på att det är när vi går på bio som vi får den moraliserande propagandan? När du hyr en film, ser den på TV eller laddar hem den behöver, lagligt eller olagligt, behöver du inte förhålla dig till upphovsrätt eller fildelningsdebatt. Men när du väl går på bio, betalar dyrt för filmen, för att du GILLAR BIO, då straffas du med långa skriva-på-nästan-texter och infomersials om hur fasansfullt det är med piratkopiering. Vad hände med att skapa den bästa produkten?

Lägg till detta med VD:s uttalande för ett tag sedan om att internetoperatörerna borde ”stänga access till sidor som The Pirate Bay”. Är SF så rädda för piratkopieringen att de vill tvinga oss till biograferna med retoriskt och tekniskt våld? Snälla SF, sluta bete er som barn som tappat glassen i sanden. Ge oss anledning att gå på bio. Ge oss upplevelsen. Ge oss bioglädjen!

Jag sitter på tåget på väg hem ifrån Malmö. Denna gång var besöket i ”tredje rikets största stad” inte privat som de brukar utan i allra högsta grad i tjänsten. Målet för resan var evenemanget Media Evolution som gck av stapel i går eftermiddags. Jag är mycket nöjd. Chris Anderson är en höjdare bland profiler i nätsvängen och en hejare på att dela med sig av sina tankar. Jag ser mycket fram emot hans nya bok, Free, som kommer framåt sommaren. Som de flesta andra från auditoriet igår tror jag starkt på freekonomin (som inte ska blandas ihop med freakonomics, ett annat intressant fenomen). Antagligen kommer jag att skriva mer om detta inom en snar framtid. Men inte nu.

Förutom själva huvudframträdandet av Mr Anderson bjöds vi på en panel. Det var en ganska märklig konstruktion. Tretton personer som på olika sätt relaterar till den nya nätekonomin, på scenen samtidigt. De fick ställa en varsin fråga till Chris. Jag hade gärna hört vad var och en av dem hade haft att säga. Känns lite som slöseri på idé och talang. Hjärnor som Ted Valentin, Rasmus Fleischer, Annika Lidne och Johanna Ögren reducerades till, visserligen skarpa men ändå, frågeställare.

Nu kapitulerar jag och börjar blogga. På denna, min sprillans nya blogg, kommer jag att skriva om sådant som intresserar mig allra mest. En ganska kvalificerad gissning är att det kommer att handla om mänsklig kommunikation. Mycket internet och sånt. Håll till godo.